Livet som särskilt begåvat barn

1-2 år
Magdalena (1,5 år) sitter i fritidsgruppen. Fröken ritar en rektangel lite slarvigt och frågar barnen vad det är för figur. Alla svarar olika varianter av fyrkant och rektangel medan Magdalena lugnt svarar: ”Det är ett parallellogram för du har inte ritat vinkelräta hörn.”
Efter att dottern (2 år o 9 mån) ägnat större delen av helgen åt bokstäver sa jag:- Har du berättat för Matte att du kan flera bokstäver?
– Nej.
– Det kan du ju göra.
– Men Matte och Janna kan inga bokstäver! (Matte och Janna är hennes ”fröknar”.)
När jag sen sa att de visst kan bokstäver såg hon mycket konfunderad ut.

3 år
När dottern var 3,5 år satt hon och räknade för sig själv: 4,2,5,3,6,4,7,5,8,6,9,7,10,8. Det tog ett tag innan vi förstod att det var en talserie.
Jag höll upp 5 fingrar och frågade sonen 3,5 år hur många. Han svarade fredag! (Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag).

4 år
BVC besöket för 4 års kontroll. Min dotter skulle räkna 3 klossar, när hon hade räknat tre började hon leta med ögonen om det fanns fler klossar, under bordet och runt omkring med blicken och tittade på mig lite fundersam. Hon kunde ju räkna till 13 men det fanns inte fler klossar i burken.
Vid hörseltestet var hon så snabbt att sköterskan gav en kommentar, att hon var verkligen snabb och det var svårt att hinna med. När hon skulle rita en gubbe började hon med att rita en ram till pappret, väldigt fokuserad och noga, och sköterskan upprepade instruktionen, hon tittade inte på henne, dottern svarade, jag vet. Sedan när hon blev klar med ramen började hon rita en fyrkantig gubbe, med fyrkantigt huvud, fyrkantig kropp, likaså armar, ben och fötter, händer och ansikte. ”Här får du en robot”, säger hon till sköterskan.
BVC-sköterskan: ”Kan du rita en gubbe åt mig?”
Sonen: ”Nä, jag tänkte rita något annat!”
BVCS: ”Det kan du kanske göra sedan, men först skulle jag vilja att du ritade en gubbe.”
Sonen: ”Okej, då ritar jag väl en OVANLIG gubbe dårå!” (Ritade något som inte alls såg ut som en gubbe.)
BVCS (lite oroad nu): ”Kan du rita en ring? Gubben kanske har ögon?!”
Sonen ritar en prick (ingen ring).
BVCS: ”Hur många ögon har en gubbe?”
Sonen: ”Den här gubben har ETT öga.”
BVCS: (oroad och uppgiven): ”Kan du rita ett kryss?”
Sonen bevärdigar henne inte ens med ett svar.
BVCS: (sista chansen innan hon plockar fram remissblocket ;-)) ”Om jag ritar ett kryss kanske du kan göra ett likadant?”
Sonen tar sig samman och ritar ett kryss.
Jag lägger mig i och tänker att det nog är dags att justera BVC-tantens uppfattning om sonen: ”Du kanske kan skriva ditt namn?” Sonen skriver sitt namn och läser sedan upp varje bokstav var för sig och berättar sedan med övertydlighet (som om han pratade med en mindre vetande): ”Det står XX (namn).”
BVCS (tydligt lättad): ”Oj, vad du är duktig! Du har skrivit ditt namn!” Sonen tittar nedlåtande först på henne och sedan på pappret mellan dem: ”Ja, jag har skrivit mitt namn. Och du har bara gjort ett kryss”

Min dotter ritade av tavlan som användes till synkontrollen och skrev dit bokstäverna i den ordning hon kom ihåg dem. Det blev ingen gubbe! (4 årskontrollen BVC)
Jag, mormor och Anders, då 4-5 år satt i bilen. Anders frågar vad det är som ger radion i bilen ström? Jag försökte förklara… något om motorn och bla bla… Då säger Anders helt plötsligt: Nu kom jag på det mamma, det är ju generatorn! Jag och mormor bara gapade, där lärde vi oss något.
Dottern, blivande 5-åring, gick igenom en utredning på BUP för sin frustration på förskolan. Pedagogiskt förklarade jag att ”- vi kommer gå på ett antal möten och göra några tester för vi alla bättre ska förstå hur du känner och tänker”. Då tittar hon på mig, som om jag inte har förstått någonting och säger ”-Varför då? Det vet jag redan. Jag tänker snabbare än de andra barnen.” För mig var det uttalandet helt ur det blå, men det visade sig stämma när utredningen var klar.
Strax innan vi ska baka pepparkaksdeg står hon (4 år) på tå. Går på tå och står på tå på stolen. Varför står du på tå så länge? Frågar mamman. Jag vill vara stor, jag blir stor om jag står på tå. Men varför så länge, frågar mamman. Jag är färdig med dagis, jag vill börja skolan.
Vid middagen som utspelade sig då min son var 4 år, han satt bredvid svärmors väninna. Väninnan tänkte hålla en konversation med 4-åringen och sa ”vad ska du bli när du blir stor då?”, sonen svarade ”jag ska bli uppfinnare”, ”jaha du, vad gör en sådan då?” kontrade hon, varpå sonen svarade ”först tänker man, sedan ritar man och sedan gör man”. Det är en historia svärmor fortfarande får höra eftersom väninnan blev så paff över svaret.

5 år
Min dotter viskade till mig, när hon lärde sig att läsa och skriva sitt namn….”jag vill ha en lärare inte en fröken”
Sonen (5 år) sitter på diskbänken och hjälper sin mamma ställa disken i diskstället. Det är också ett bra tillfälle för lite ”prat”. Sonen undrar – mamma vad betyder ”genomskinlig?” Mamma blir lite fundersam över att han inte tycks kunna det ordet. Han är ju annars väldigt verbal. Hon inspireras av vattnet och säger att det är som vattnet, det finns där men syns inte, man kan se igenom det – som glas i ett fönster också. Jaha, du menar ”transparent”, säger sonen. Mamman döljer sitt leende och fortsätter lugnt med disken.

5-åringen berättar om sin tid på förskolan ett år tidigare, innan hon det blev bekräftat att hon var särbegåvad och fick rätt utmaningar. ”Jag pärlade hela tiden. Det var lugnt och skönt att pärla. Man fick var ifred och koncentrera sig. Räkna olika pärlor, komma på svåra mönster. Många barn ville att jag skulle hjälpa dem. Jag gjorde många pärlplattor, men till slut var det inte roligt att pärla längre”. Vilken tur att denna ventil ändå fanns för henne denna tid! Men när man har gjort 3d pärlplattor efter mönster som 4-åring, vad är då nästa steg?

6 år
Sexåringarna är på introduktionsbesök i skolan och klassen som de ska börja i till hösten. Läraren ber barnen i klassen att rita sin familj. Maja frågar varför hon ska rita sin familj. Läraren säger – rita ett hus då. Maja frågar varför hon ska rita ett hus. Rita vad du vill då, säger läraren. När Maja och mamma går därifrån säger Maja: Det var nog ingen bra lärare – hon visste inte varför hon bad barnen att rita sin familj och hon ändrade sig hela tiden.
Rasmus 6 år förundrad över frökens okunskap”-Månen är en död himlakropp. Det hade fröken glömt så jag fick säga det till henne! Hon hade GLÖMT det. Vårt solsystem består ju av flera miljarder döda himlakroppar.

Sexåringen är på introduktionsbesök inför start i Förskoleklass. Alla barnen sitter i en ring och lyssnar till fröken. ”…och ni skall vara här i två timmar. Det är väl en lång tid?” avslutar fröken en mening. Sexåringen sitter tyst ett par ögonblick och funderar. Sedan riktar han sig allvarligt till fröken med orden: ”Två timmar är 7200 sekunder…det är ganska länge” Fröken tittar först tyst på pojken, men frågar till sist ”Har du räknat ut det där själv?” Sexåringen nickar glatt. Fröken ser besvärad ut.
6-åringen berättar att hon tycker att en tjej på förskolan bestämmer allting. ”Det är som om hon vill bestämma hela tiden. Hon frågor ”vad tycker du?”, ”vad tycker du?” ”vad tycker du?”. Det är för att hon inte kan komma på själv vad hon vill göra och hon tycker att jag har roliga idéer. Då bestämmer hon att jag måste bestämma allting. Så är det jämt när vi låtsasleker. Jag tycker att man bara kan leka istället”. Spännande att få en inblick, för utifrån såg det nog ut som om dottern bestämde.
Dagens klokhet från sonen 6 år: Mamma, vet du varför jag klappar katten så mycket? För att du ser att han gillar det föreslår jag. Nej, det är för att han ska få sitt självförtroende.

7 år
Lisa 7 år utbrister ”De frågar bara om saker som alla redan kan, man behöver ju aldrig tänka efter! Jag får ju aldrig använda min HJÄRNA!”

8 år
Dottern på 8 år har alla rätt på mattetestet, hennes reflektion är. ”Jag gjorde det bra, men kunde ha gjort det ännu bättre”.
Mamma hämtar Mikael från skolan och läraren berättar att han larvat sig på lektionen och varit oförskämd. Det var i årskurs 2 och barnen hade pratat om det högsta benämnda talet och pratat om biljoner, triljoner osv. Mikael hade då sagt att det högsta talet är ”gogolplex” och sedan ändrat sig och sagt att det måste vara gogolplex gånger gogolplex. Läraren hade då sagt till honom att sluta tramsa och ta lektionen på allvar. Mamma kollade upp vad gogolplex var och fick bekräftat att sonen hade rätt.

Sixtens lärare sa att 8-åringen hade svårt att förstå talserier som 2,4,6,8… eller 5,10,15,20 och jag blev mycket konfunderad. Gick hem och testade sonen. Han hade inget som helst problem med några talserier alls, 7:ans, 9:ans etc, utan tyckte däremot att det var väldigt roligt och ville prova mer. Så jag visade på talserien primtal: 3,5,7,11,13… etc. Sixten blev väldigt road och frågade sen mycket kring primtal. ”mamma, 71, är det ett primtal?”. Några dagar senare var jag med i klassen under några lektioner. Till lunch skulle barnen tvätta händerna. Halva klassen skulle göra det i klassrummet, andra halvan i tvättställen i korridoren. Fröken säger ”nu delar vi in klassen i udda och jämna tal, udda tvättar händerna i klassrummet, jämna i korridoren”. Då utbrister Sixten glatt ”Fröken! Fröken! Kan vi inte dela in oss i PRIMTAL istället!”. Fröken har ingen aning om vad han sagt varför hon bara bemöter Sixten med tystnad. Återigen har han sagt något konstigt.

10 år
Matematikläraren delade upp eleverna i tre grupper en enkel, en medel och en svår och gav dem tre olika häften som de skulle räkna ur. I min sons grupp (den svåra) hamnade 5 elever. 3 av eleverna tittade på häftet och bad genast fröken om det medelsvåra häftet, en elev gjorde allt för att klara uppgifterna och fick 4 rätt av 64 tal. Min son hade ett slarvfel och fick 63 rätt.

Tioåringen har förberett sig inför mentorsamtal genom att skriva en lista på saker han vill ta upp. En av punkterna:- Grupparbete – valfritt? En jobbar, de andra tittar på – trist! Jämförelse: som att halva klassen har fritids medan dom andra löser alla uppgifter. Man lär sig inte att samarbeta. Man lär sig att vänta.

11 år
Dottern, 11 år reflekterar över sin uppväxt: -Jag har starka minnen från 4-5års åldern. Då kände jag mig som en vuxen kvinna. Jag ställde mig på den högsta kullen på dagis och tittade ut för att försöka se vad som fanns längre bort. Jag kände mig som en stor fågel som fanns inuti ett ägg…

12 år
Erik som går i sjätte klass var med på mötet med lärare och rektor. Han säger att skolan är som att sitta på en bussresa varje dag i sex timmar och titta ut genom fönstret vilket är oerhört tröttsamt. Han säger vidare att på 10 minuter har han gjort de uppgifter som man skulle göra på lektionen, sedan sitter han sysslolös. Erik berättar också att han har alla rätt på proven och vet därför inte på vilken kunskapsnivå han egentligen ligger. Rektor säger då att de hade tänkt att sätta ut pärmar i varje klassrum med extrauppgifter. Bra, säger Erik. Då vill jag ha en på min bänk!

Kennet årskurs 6 har kommit överens med rektorn att få delta i Kemi i årskurs 8. Efter första lektionen på höstterminen söker han upp rektorn och säger att det nog inte var en så bra idé. Han berättar att eleverna hade pratat och stört läraren hela tiden. De var mer intresserade av vem som hade varit ihop med vem under
sommaren mm. och inte vad lektionen handlade om (till historien hör att elevernas två första skoldagar på höstterminen hade avsatts just för detta – eleverna hade deltagit i aktiviteter som syftade till att lära känna sin nya klass och ”prata av sig” så att de skulle kunna fokusera på undervisningen sedan).Nåväl – kemiläraren kommer precis då i korridoren så rektor ber henne komma och säger att Kennet tyckte att lektionen var stökig. läraren säger då att det alltid är lite stökigt i början på terminen men att det blir bättre sedan. Då säger Kennet ”säg till mig då det är lugnare så kommer jag tillbaka då, för jag vill ha lektion”.

Till slut några solskenshistorier
Didrik berättar själv: För mig var det så att i 6:an så jobbade jag klart med allting. sedan satt jag och pratade eller sms-ade och då fick man mycket skit från lärarna för då började dom anklaga mig för att fuska då jag var klar ganska snabbt. det resulterade i att jag fick lov att göra ett t.ex matte tal sedan räkna till 30 och fortsätta jobba.
Jag blev utmattad av detta och tappade motivationen för skolan. sedan kom sjunde klass. jag ville verkligen inte jobba och lärarna började undra varför. Då jag tyckte detta var en sådan idiotisk fråga så vart jag alltid sur på lärarna och när jag är sur eller tycker att nånting är orättvist så ligger det kvar länge. Det resulterade i att så fort det vart ett bråk så tog jag ut allt jag var sur över på människor som ville bråka, vilket i ett fall ledde till att jag drog en kille, som hade slagit mig, över ett bord. ner på marken. Jag bad killen att aldrig prata eller röra mig igen. Sen kom lärarna och skrek åt mig. Jag skickades till rektorn. Väl där så hade ingen sett vad som hänt förutom killens bästa vän. Dom 2 killarna sa att jag hade slagit och sparkat honom i magen och ansiktet och slagit honom brutalt. Efter det tillkallades kuratorn och mina föräldrar till ett möte. Där bestämdes att jag skulle gå till kuratorn varje fredag. Det funkade. men en dag berättade jag som det var – jag är rastlös. Mina föräldrar bad om en Adhd utredning. jag gjorde ett antal test med en psykolog sedan visade det sig att jag var smart (konstigt). Jag ville ha mer utmaningar och jag fick hoppa över en klass och nu får jag tillräckliga utmaningar. Jag är faktiskt nöjd över skolan. Jag längtar dit ibland för jag vet att jag kommer få nånting att göra.

Föräldrar berättar: Vi vill på detta sätt dela med oss av våra erfarenheter med vår dotter K, nu 10 år gammal och hennes resa under hösten som gått. Vi bor i en by med en byskola med B-form. K har ända sedan F-klass upplevt en situation i skolan av otrygghet, frustration och missförstånd. Hon har varit mobbad, och mobbare. Hon har varit konstant understimulerad och frusterarad. Bland sina kompisar och bland lärare och övrig skolpersonal har hon varit besvärlig, jobbig och dum. Vi som föräldrar har varit med om otaliga möten med skolan, samtal med lärare och personal. Vi har läst upprättade handlingsplaner och ägnat timmar åt att på kvällarna prata med K om hur man uppför sig i skolan och mot sina kamrater. Det hela ledde till att vår skolpsykolog, gjorde en utredning på K i november 2011. Det visade sig då att K är särbegåvad.
Denna nya kunskap gav oss som föräldrar ny kraft att hjälpa K, men hennes situation förändrades inte i skolan…Hon hade inga kompisar, gick hem från skolan själv ett antal gånger och att skolan började ge upp i att hitta något som hjälpte K att må bättre. Hela tiden har vi som föräldrar stöttat skolan och sökt bidra till lösningar => vi vill så gärna värna om vår skola i byn, det lilla och det lokala.

Till slut i höstas insåg vi att vi nått vägs ände, K kunde inte vara kvar i vår skola längre. Så en fredag eftermiddag två veckor före höstlovet fick vi med elevhälsans (och skolpsykologens) hjälp möjlighet att byta skola för K till högstadieskolan i kommunen och den samundervisnings-grupp som finns där. Detta var ett stort steg för oss och inte minst för K. Som 9-åring hamnade hon på en högstadieskola tillsammans med tonåringar, skåp i korridoren, biljardrum och kiosk i uppehållsrummet. Den resa som K varit med om sedan höstlovet är helt makalös: Mycket tack vare fantas-tiska lärare trivs hon med skolan och livet, hon har flera nya kompisar, lärarna beskriver henne som ambitiös och engagerad (har vi aldrig hört från skolan någonsin tidigare), hon vågar berätta för sin lärare om hon känner sig ledsen eller orättvist behandlad (har inte heller hänt på 4år…). K bryr sig om sina klasskamrater, är hjälpsam, bidrar i diskussioner och är kreativ på både teoretiska och praktiska lektioner.

Som ett talande exempel har hon gått från att i början av hösten läsa matte med åk 5 till att nu innan jul ha klarat av stora delar av målen i åk 8 och liknande ser det ut i alla ämnen – en progression som vår byskola aldrig skulle ha kunnat klara av att ge K. Vi har fått en ny dotter som är tillfreds med livet, är lugn och harmonisk, ler och visar tillgivenhet och närhet – något vi inte haft under snart 4 år!!! Visst har vi fortfarande saker att jobba på, men detta är helt FANTASTISKT! Först nu inser vi vilken betydelse den intellektuella stimulansen har på barns välmående. Vi har i flera år jobbat med Ks sociala förmågor men nu när K får undervisning på rätt nivå är inte detta längre ett problem. Rätt undervisning är helt avgörande för att våra barn skall kunna må bra och trivas med livet.

Vi vill med denna vår historia dela med oss av vår glädje och visa på att det går att förändra situationen för våra barn, så…